Bevisligen har jag gjort DET 2 ggr eftersom jag har fött två söner. Ärligt men hemligt talat så har jag gjort det fler gånger…

Skrämmande?

Nje, inte sex:et eller samlaget men befruktelsen… Jag vill, vi vill ha barn MEN vi lyckas ju inte!

En gång fastnade befruktelsen i min ena äggledare så den började spricka och jag akutopererades, sen har vi haft två tidiga missfall och IVF-försök som inte heller lyckades. Vi har gått en föräldrautbildning och blivet utredda av Socialen så nu är vi godkända som adoptionsföräldrar, men det innebär inte att vi får adoptera NU. Vi måste vänta nåt år till…

Och om 1 vecka ska jag ha mens OCH jag tror jag är BEFRUKTAD!

Ska jag våga hoppas?

Eller ska jag förbereda mej på ännu ett missfall?

Eller ska jag invänta mensen?

Men jag hoppas & det är hemligt.

Kan inte inge hopp hos min man (han har ju inga egna barn) Jag kan inte säga till honom att jag tror jag är befruktad för att få honom till att hoppas och sen blir det bara pannkaka & jordgubbssylt av allt…

Men jag hoppas och jag vill. Väntan är skrämmande & hemlig – ska det gå vägen eller ej…

En vecka eller två går så snabbt i många avseenden MEN i dessa tankar kommer en vecka kännas som två och två veckor kännas som fyra…